Det närmar sig...

Det är med blandade känslor som resan söderut närmar sig. På ett sätt ska det bli skönt att komma iväg och utföra sitt uppdrag som jag tränat till de senaste 3 månaderna, skönt att slippa Livgardet som jag börjar tröttna på rejält, spännande att genomföra något på riktigt och förhoppningsvis göra någon skillnad för det afghanska folket.Men...

...med den senaste tidens utveckling med så har allvaret i det hela gjort sig väldigt påtaglig och det känns väldigt olustigt att jag snart befinner mig på plats.

Hela denna veckan kommer att bestå av att vårda, städa och lämna in all materiel som vi nyttjat under utbildningen. Övrig tid går åt till att förbereda sin egna utrustning och kväll har jag lämnat in min stridsutrustning för tidigare transport samt packat och inventerat övriga prylar som jag skall ha med mig. Detta har jag gjort med 14 andra individer på ca 70 kvadrat (där skåp och sängar också finns till alla 14)!!! Har även slängt ner lite annat som jag behöver för att hålla mig i form…

Trångt boende på Livgardet, o trängre blir det, i Afghanistan bor vi tre st i EN container...

Två skåp kommer man inte långt med när vi har fått ut bl.a. 9 Jackor, 6 par kängor/stövlar.

Totalt har alla ca 4 fulla "Hockeytrunkar"

Min portabla klättervägg som skall hålla fingerstyrkan på topp :-)

Det är inte så kul att packa och inventera, då får man försöka skämta till det lite,

jag lyckades sådär... :-)

Detta är min sista vecka i Stockholm, vecka 48 är jag ledig och sen bär det av.

Känns konstigt att nästa gång jag öppnar mina väskor står jag nere i Afghanistan.

Anhörigas dag på FS20

Då har jag haft förmånen att ha Lisa, Mor & Far på besök i Stockholm under hela helgen. Kul att få visa dem vad jag sysslar med och också bra för dem att få skapa sig en egen bild av vad det är vi gör.

Jag och Lisa checkade in på Nordic Light Hotel (rekomenderas) i lördags och hade en trevlig lördagskväll i Stockholm. Lite shopping och god mat i en regnig huvudstad avslutades med badkarsbadning på hotellet :-)

Hela söndagen spenderades på Livgardet där information om insatsen blandades med fika samt att prova o känna på utrustningen vi använder.

Lisas jacka hade rätt ökenfärg, dock var byxorna lite för gröna...

Farlig för fienden???

Farlig för fienden!!!

Det var väldigt tråkigt att lämna av mina nära och kära vid bussen, det kändes väldigt tomt när dom hade åkt, jag hade gärna följt med dem hem… Även om kamratskapet och förbandsandan är väldigt god och jag har fullt förtroende för chefer och dem jag jobbar med så ligger alltid de därhemma mig varmast om hjärtat.

Det känns att det börjar närma sig rotation ner till Afghanistan, folk har börjat packa sina utrustningar och ordern för själva rotationen har gått ut, det blir en rejäl logistikövning som kan få den mest garvade logistikofficer att bli gråhårig.

Kvällen här har gått åt till att jobba ett par timmar, redigera bilder från dagen och skriva detta. Jag får nog också börja ta tag i min utrustning nu även om det tar emot, det är aldrig kul att inventera…

Tack Lisa, Mamma och Pappa för en trevlig helg…

Stora och små äventyr…

Då va jag tillbaka till verkligheten efter en skön vecka i Spanien, det var väldigt skönt att koppla bort mitt stora äventyr (Afghanistan) och inte tänka på det alls under en hel vecka. Långa dagar (8-21) samt att jag bor på Livgardet gör att jag lever med jobbet och missionen hela tiden och aldrig riktigt kan släppa det. Bra för uppdraget och Försvarsmakten, dåligt för mig och min civila omgivning…

Vi (Lisa & jag, Carro & Simon) hann med en hel del på en vecka i Spanien. Siuriana var vår första destination men vi blev besvikna, mycket folk och relativt tråkig klättring gjorde att vi styrde färden mot Margalef. Margalef är ett supertillhåll som jag definitivt kommer att återvända till, brant och bra kvalitet på klättringen samt en otroligt lugn och fridfull by. I Margalef hade vi även förmånen att träffa Sharma och se honom jobba på sina projekt, otroligt motiverande. Jag som är ganska nördig och kändiskåt tog givetvis en bild på oss tillsammans samt köpte en förare av Andrada som också kom förbi en sväng. Det visade sig sen att föraren inte var över områdena vi klättrade i, ”lurad” men euforisk... :-)

Nördigt, lite pinsamt, men kul...

Barcelonas avverkades under en dag för att sedan dra till Monserrat och klättra en långtur. Toppen på en konglomeratpelare på 230m var vårt mål via den mest klassiska leden för området (Punsola-Reniu, 6c+). Ett fantastiskt äventyr på 10 timmar från bil till bil (vi är inte så snabba) som jag starkt rekommenderar. Det finns bra förare på nätet som är relativt lätta att förstå.

Topobild över Caval Bernat samt Lisa strax under 4:e stand på Punsola Reniu, observera skuggan av pelaren...

La Mussara blev den sista klätterdestinationen och inledningsvis verkade inte klättringen så bra, men när vi skrapat lite på ytan fanns där väldigt många fina leder att göra. Lite folk och en fantastisk miljö bidrog också till två härliga avslutningsdagar.

Lisa firar av sista leden i La Mussara. Härlig avslutning på resan i fantastiskt ljus...

Det är lika motiverande att klättra en vecka på brant kalksten som det är frustrerande att jag inte har någon bra möjlighet till klätterträning här och i Afghanistan. Nu är vi inne i slutträningsfasen på utbildningen och jag sitter just nu radiopost i vår ledningscentral, kanske inte det roligaste man kan göra på natten men det är självvalt och jag klagar inte... Fördriver tiden med att skriva detta och redigera lite bilder. Längtar tillbaka till varma Spanien…