En Julhälsning

Vår Jultomte...

Ett Generalbesök och långa arbetsdagar…

Vårt kompani utanför Camp Monitor

Sen jag skrev senast har det hänt en hel del, vi har flyttat till PO-huset i Shibirghan, hälsat på nyckelpersoner i byn, haft överlämningsceremoni, varit och rekat på vår kommande bostad (Camp Monitor), haft ISAF:s högste general på besök och sovit väldigt lite.

Dagen då vi åkte ut till Shibirghan så var det lite extra spännande, detta var första gången som jag var utanför campen. Resan (ca 10 mil) gick bra och jag stod som ”Gunner” (den som står med kulsprutan på taket) ca halva vägen. Det var kul att se lite av landet samtidigt som det gick tankar genom huvudet om att nu e det verkligen på riktig och här står jag med en kulspruta mitt i ett farligt område. Jag kände mig aldrig nervös, bara fokuserad.

En vanlig syn här i Afghanistan

När vi kom fram till Sheb(Shibirghan) så välkomnades vi av FS19, men jag hann inte mer än lägga av min grejor innan min företrädare sa att nu ska vi ut och hälsa på lite nyckelpersoner i byn. Vi drog först till USTC(US Training Center fd. Blackwater) och samverkade lite. Vi bor ganska nära och hjälps åt lite då & då. Sen drog vi och träffade polischefen och några av hans utredare. När vi satt inne hos poliserna och drack te slog det mig att det här känns ju precis som en övning på LivGardet och det måste ju vara ett bra betyg till utbildningen. Det var kul att se omgivningen i byn, jag beskrev den för Lisa som: Tänk er den ”skabbigaste” gatan vi var på i Thailand(den var ganska skitig), gör den ännu skitigare och lägg sen på långa skägg på alla män, kvinnor i burka och massa ungar överallt. Dessutom syns det på de flesta att dom levt ett hårt liv och inte alltid ser så glada ut, det positiva är att alla barn/ungdomar vinkar och verkar glada, då känns det som om att det även finns hopp för detta landet.

Jag i den finska pansarterrängbilen som tog oss ut till Sheb.

Vi genomförde en trevlig överlämningsceremoni med personal både från FS19 & FS20 samt inbjudna nyckelpersoner från vårt område. Där fanns svenskar, turkar, amerikaner och givetvis afghaner. Under ceremonin överlämnades aven den traditionella ”Sheriff-stjärnan” som gått i arv av alla chefer här ute i Sheb. Se bild på stjärnan och överlämningen på www.fs20.se (inlägg: FS20 enheter på plats i Shibirghan). Jag hade lite glögg och nötter med mig ner och på kvällen så blev det ett litet luciatåg med lussebullar som kockarna bakat och jag bjöd på glögg och nötter. Ett trevligt avbrott i vardagen.

Gården på PO Shibirghan där överlämningsceremonin hölls.

Våra tre Lucia-hjältar framträder i vår matsal/rum.

Uppe på Camp Monitor (CMN) så har det hänt saker den senaste veckan. Inte minst den 4-stjärninga Amerikanska generalen David Petraeus(Högsta chef för ISAF) som räknas som en av dom 10 mäktigaste männen i världen.

General Petraeus gör honnör för vårt standar.

Det var ett intressant besök där jag deltog som fotograf för vårt kompani. Han landade in med Blackhawk-helikoptrar, gick en campwalk där middag och kort briefing ingick, sen bar det av igen. Det var ett stort följe som följde med och vårt kompani lyckades lösa besöket bra med allt från säkerhet till mat. Läs artikel på: www.forsvarsmakten.se

Mottagning av den 4-stjärniga generalen

Min chef och hans högsta :-)

Peraeus tog sig lite tid att prata med soldater och dela ut coins till vissa.

Vår fanvakt vid avfärd...

Bag in Box kaffe. Detta har amerikanarna. Man öppnar och tar fram ett litet ställ med koppar, socker och skedar. Sen knäcker man en sak i en påse som blir jättevarm (typ handvärmare) och som värmer upp kaffet under 10 min. sen är det bara att servera, smakar OK...

Det är spännande och väldigt långa dagar, oftast börjar dagen någongång runt 0700 och slutar strax efter midnatt. Jag tror inte jag lagt mig innan 0030 någon dag denna veckan, och då är det jobb hela tiden och 20min lunch och middag. Min företrädare sa att han aldrig jobbat så mycket i hela sitt liv och vill nog aldrig göra det heller. Dock så är jobbet väldigt spännande, utmanade och utvecklande. Jag tycker dessutom att det är väldigt roligt och det känns skönt att jag känner så.

Nu e klockan 2300 så nu ska jag försöka lägga mig i tid.

God Natt...

Camp Northern Light

Då har jag flugit ett jättestort flygplan, fått en plats att bo på, fått koll på min utrustning, ätit massa god mat, socialiserat och sist men inte minst löst en del arbetsuppgifter.

Det var med stor förväntan jag klev på flygplanet som skulle ta oss till Afghanistan, det var bekvämare än förväntat ombord, sköna säten och hyffsat låg ljudnivå. Jag lyckades få ca 3 timmars sömn på golvet där jag byggde mig en bädd av några frigolitbitar. Jag vaknade med ett ryck då piloten annonserade: –We are in 15 minutes entering combatzone, go to your place and take seatbelt on. En stund senare landar vi och piloten säger: -Welcome to beutiful Masar-e- Sharif... Det svänger snabbt härnere :-)

Efter att jag fått grepp på min utrustning och fyllt upp magasin m.m. så transporteras vi till Camp Northern Light (Sveriges huvudbas i Afghanistan). Här har jag nu genomgått intruduktionsutbildningen där delar av det vi lärt oss på Livgardet repeterats, det har varit ganska lugna dagar med en hel del fritid. Jag har uppskattat att vi har haft det lugnt nu i början, det ger en möjlighet att landa in, få koll på sin utrustning och knyta lite viktiga kontakter.

Idag har jag gått ett par varv runt campen (på insidan) och fotat lite omgivningar, jag har även köpt våfflor på det som kallas ”våffelfredag” här nere. Varje fredag säljs det våfflor där intäkterna skänks till något lokalt välgörande ändamål här nere, det blir en hel del pengar av alla ”våffelfredagar”.

Maten är för övrigt högt över förväntningarna, det är bacon & eggs, frukt, gott bröd, flera rätter att välja mellan varje dag så någon nöd har det inte gått på oss. Det är snarare så att man blir rädd för att lägga på sig några kilo :-/

Appropå för mycket mat har jag även kollat av träningamöjligheterna. Jag sprang tre varv (ca 3km) runt campen (återigen insidan) igår och tog ett gympass på det och till min stora förtjusning så fanns där en greppbräda i gymmet, så nu kan fingrarna få sitt...

Vädret är lite ovant för mig, det är ganska kallt på natten och ganska varmt på dagen. Det är lite som en tidig vår i Sverige. Det blir många klädbyte för att hålla en jämn och fin temperatur...

Det känns overkligt & konstigt att gå här inne på campen då det enda som skiljer det från vilken semesterby som helst är: lite sämre kvalitet på boendet, ingen pool och avsaknad av grönområde, speciellt då jag vet att det faktiskt är ganska farlig utanför och att man hör helikoptrar, flygplan m.m. nästan hela tiden.

På återseende...

Håll tillgodo med några bilder från dagarna som gått, jag har medvetet valt att ta bort ansikte på folk som råkat komma med på bilderna, detta pga respekten för deras integritet, jag kan inte gå runt och fråga alla om det är OK att dom är med:

Tips för IT-ovana föräldrar: Klicka på bilderna så blir dom större :-)

Min skyddsängel som jag fick av mamma på flygplatsen, den bärs i fickan hela tiden...

Boeing C-17, inte så litet, men ganska stort...

Vårt gästtält på CNL, containern framför är hygiencontainer, ca 350 st delar på 6 duchar och 6 toaletter...

Insidan av tältet, finns det hjärterum finns det stjärterum...

Min säng

Panoramabild tagen ut från campen... Observera den grå randen mellan horisonten och den blå himeln. Luften är inte alltid så bra och det luktar eldad plast över tiden...

Barn som leker hör man hela tiden...

Väldig annorlunda för mig som västerlänning...

Såhär ser jag ut numera...

Huvudgatan på CNL, där finns alla bejkvämligheter såsom: mäss, finnarnas bastu, "bio", telefoner, bibliotek, internet, spelrum m.m.

Lite kvalitetstid med Mac:en

Förkyld...

…mitt i min lediga vecka, inte speciellt kul. Men annars har jag haft det bra och jag hoppas och tror att förkylningen försvinner snart. Har kommit fram till att vara ledig är ett heltidsjobb. Skjutsa Lisa till bussen, tända i kaminen, bära in ny ved, frukost, hundpromenad, skotta snö, kaffe, plocka undan lite, lunch, hämta posten, diska, ett par timmar ledigt, hundpromenad, laga middag, hämta Lisa, äta, träna och slutligen kvällsmys. Märkligt hur fort tiden går…

En liten film från dagens morgonpromenad. Miffo verkar gilla snö...

Har hunnit med lite annat också:

Lisa lurade med mig på Thaiboxning i måndags, ett litet lagom pass, jag har dock aldrig riktigt gått igång på kampsport. Det var kul att gå på ett arrangerat pass, det gör jag aldrig annars. Där fanns alla olika typer av individer. Tjejen som hade helt ny thaiboxningsoutfit (rosa), stora bröst, sminkad och mest flörtade med killarna. Killen som stod och skuggboxades i spegeln och tyckte han var skitcool och snabb (han va rätt snabb). Killarna som försökte impa på brudarna genom att sparka så högt som möjligt a lá högstadiestyle. Sen fanns där faktiskt dom som tränade för att bli duktiga på thaiboxning också. Undra hur andra studerade mig och Lisa?

Jag gjorde ett besök på klätterväggen där jag inte varit på ett halvår. Där stod samma trogna skara som vanligt trots 7 minus ute och således samma temperatur inne i klätterhallen.

I onsdags var det långfärdsskridskopremiär, det var svårt att hitta någon sjö som frusit mellan snöfallen men som ändå hade tillräckligt tjock is. Oppmannasjön var den enda som uppfyllde detta trots att vi körde runt och kollade säkert 5 sjöar till. Det blev en lite runda med fin blankis och några spännande passager, isen låg någonstans mellan 4-5cm.

John vid en öppen vindbrunn

Tyvärr kom det lite snö under tiden vi körde, nu e det dock helt snötäckt och det betyder att isen inte blir tjockare, synd.

Kommer flyga ett jätteplan till Afghanistan, det heter C-17 och Sverige har köpt in ca 500 flygtimmar per år för att kunna transportera framförallt mtrl. men även oss soldater då tillfälle ges. Säkert jättekul att gå ombord, lyfta och flyga i 10 min, men sen är det nog inte så kul längre, säkert obekvämt och bullrigt…

Nu ska jag ut med Miffo på kvällsrundan och sen blir det att försöka driva bort förkylningen ur kroppen.

Det närmar sig...

Det är med blandade känslor som resan söderut närmar sig. På ett sätt ska det bli skönt att komma iväg och utföra sitt uppdrag som jag tränat till de senaste 3 månaderna, skönt att slippa Livgardet som jag börjar tröttna på rejält, spännande att genomföra något på riktigt och förhoppningsvis göra någon skillnad för det afghanska folket.Men...

...med den senaste tidens utveckling med så har allvaret i det hela gjort sig väldigt påtaglig och det känns väldigt olustigt att jag snart befinner mig på plats.

Hela denna veckan kommer att bestå av att vårda, städa och lämna in all materiel som vi nyttjat under utbildningen. Övrig tid går åt till att förbereda sin egna utrustning och kväll har jag lämnat in min stridsutrustning för tidigare transport samt packat och inventerat övriga prylar som jag skall ha med mig. Detta har jag gjort med 14 andra individer på ca 70 kvadrat (där skåp och sängar också finns till alla 14)!!! Har även slängt ner lite annat som jag behöver för att hålla mig i form…

Trångt boende på Livgardet, o trängre blir det, i Afghanistan bor vi tre st i EN container...

Två skåp kommer man inte långt med när vi har fått ut bl.a. 9 Jackor, 6 par kängor/stövlar.

Totalt har alla ca 4 fulla "Hockeytrunkar"

Min portabla klättervägg som skall hålla fingerstyrkan på topp :-)

Det är inte så kul att packa och inventera, då får man försöka skämta till det lite,

jag lyckades sådär... :-)

Detta är min sista vecka i Stockholm, vecka 48 är jag ledig och sen bär det av.

Känns konstigt att nästa gång jag öppnar mina väskor står jag nere i Afghanistan.

Anhörigas dag på FS20

Då har jag haft förmånen att ha Lisa, Mor & Far på besök i Stockholm under hela helgen. Kul att få visa dem vad jag sysslar med och också bra för dem att få skapa sig en egen bild av vad det är vi gör.

Jag och Lisa checkade in på Nordic Light Hotel (rekomenderas) i lördags och hade en trevlig lördagskväll i Stockholm. Lite shopping och god mat i en regnig huvudstad avslutades med badkarsbadning på hotellet :-)

Hela söndagen spenderades på Livgardet där information om insatsen blandades med fika samt att prova o känna på utrustningen vi använder.

Lisas jacka hade rätt ökenfärg, dock var byxorna lite för gröna...

Farlig för fienden???

Farlig för fienden!!!

Det var väldigt tråkigt att lämna av mina nära och kära vid bussen, det kändes väldigt tomt när dom hade åkt, jag hade gärna följt med dem hem… Även om kamratskapet och förbandsandan är väldigt god och jag har fullt förtroende för chefer och dem jag jobbar med så ligger alltid de därhemma mig varmast om hjärtat.

Det känns att det börjar närma sig rotation ner till Afghanistan, folk har börjat packa sina utrustningar och ordern för själva rotationen har gått ut, det blir en rejäl logistikövning som kan få den mest garvade logistikofficer att bli gråhårig.

Kvällen här har gått åt till att jobba ett par timmar, redigera bilder från dagen och skriva detta. Jag får nog också börja ta tag i min utrustning nu även om det tar emot, det är aldrig kul att inventera…

Tack Lisa, Mamma och Pappa för en trevlig helg…

Stora och små äventyr…

Då va jag tillbaka till verkligheten efter en skön vecka i Spanien, det var väldigt skönt att koppla bort mitt stora äventyr (Afghanistan) och inte tänka på det alls under en hel vecka. Långa dagar (8-21) samt att jag bor på Livgardet gör att jag lever med jobbet och missionen hela tiden och aldrig riktigt kan släppa det. Bra för uppdraget och Försvarsmakten, dåligt för mig och min civila omgivning…

Vi (Lisa & jag, Carro & Simon) hann med en hel del på en vecka i Spanien. Siuriana var vår första destination men vi blev besvikna, mycket folk och relativt tråkig klättring gjorde att vi styrde färden mot Margalef. Margalef är ett supertillhåll som jag definitivt kommer att återvända till, brant och bra kvalitet på klättringen samt en otroligt lugn och fridfull by. I Margalef hade vi även förmånen att träffa Sharma och se honom jobba på sina projekt, otroligt motiverande. Jag som är ganska nördig och kändiskåt tog givetvis en bild på oss tillsammans samt köpte en förare av Andrada som också kom förbi en sväng. Det visade sig sen att föraren inte var över områdena vi klättrade i, ”lurad” men euforisk... :-)

Nördigt, lite pinsamt, men kul...

Barcelonas avverkades under en dag för att sedan dra till Monserrat och klättra en långtur. Toppen på en konglomeratpelare på 230m var vårt mål via den mest klassiska leden för området (Punsola-Reniu, 6c+). Ett fantastiskt äventyr på 10 timmar från bil till bil (vi är inte så snabba) som jag starkt rekommenderar. Det finns bra förare på nätet som är relativt lätta att förstå.

Topobild över Caval Bernat samt Lisa strax under 4:e stand på Punsola Reniu, observera skuggan av pelaren...

La Mussara blev den sista klätterdestinationen och inledningsvis verkade inte klättringen så bra, men när vi skrapat lite på ytan fanns där väldigt många fina leder att göra. Lite folk och en fantastisk miljö bidrog också till två härliga avslutningsdagar.

Lisa firar av sista leden i La Mussara. Härlig avslutning på resan i fantastiskt ljus...

Det är lika motiverande att klättra en vecka på brant kalksten som det är frustrerande att jag inte har någon bra möjlighet till klätterträning här och i Afghanistan. Nu är vi inne i slutträningsfasen på utbildningen och jag sitter just nu radiopost i vår ledningscentral, kanske inte det roligaste man kan göra på natten men det är självvalt och jag klagar inte... Fördriver tiden med att skriva detta och redigera lite bilder. Längtar tillbaka till varma Spanien…